sedan en kort stunds sömn, ty helt och hållet uppgående i vår kärlek, liknade vi två envisa dykare, som endast komma upp till ytan för att hämta andan.
Likväl ertappade jag stundom hos Marguerite sorgsna ögonblick och till och med tårar; jag frågade henne, varifrån denna plötsliga nedslagenhet härledde sig, och hon svarade:
— Vår kärlek är icke en vanlig kärlek, min Armand. Du älskar mig, som om jag aldrig tillhört någon annan, och jag bävar för, att du längre fram skall ångra din kärlek och tillvita mig mitt förflutna som ett brott, varigenom du skulle tvinga mig att åter störta mig i det liv, varifrån du tagit mig. Tänk på, att nu, då jag smakat ett nytt liv, skulle jag dö av att återtaga det gamla. Lova mig därför, att du aldrig skall lämna mig.
— Jag svär dig det!
Vid dessa ord betraktade hon mig, som för att läsa i mina ögon, om min ed vore uppriktigt menad, därpå kastade hon sig i mina armar och dolde huvudet vid mitt bröst, sägande:
— Ack, du vet icke, hur mycket jag älskar dig!
En afton sutto vi i det öppna fönstret och sågo på månen, som endast med svårighet tycktes tränga fram ur sin molnbädd, samt lyssnande till blåsten, som bullersamt ruskade i trädkronorna. En god kvart hade vi suttit tysta, hållande varandra i handen, då Marguerite plötsligt sade:
— Nu kommer vintern, vill du, att vi ska resa?
— Vart då?
— Till Italien.
— Har du tråkigt då?
— Jag är rädd för vintern, jag är framför allt rädd för att återkomma till Paris.
— Varför det?
— Av många skäl.
