Och hon återtog hastigt, utan att upplysa mig om dessa skäl:
— Vill du resa? Jag skall sälja allt, vad jag har, och vi skola fara och leva där borta, där ingen vet, vem jag är, och ingenting återstår av vad jag varit. Vill du det?
— Låt oss fara, om det roar dig, Marguerite; vi ska göra en resa, sade jag; men vad behövs det, att du säljer saker, som du skulle tycka om att återfinna, när du kom tillbaka. Jag har inte nog stor förmögenhet för att antaga ett dylikt offer, men jag har tillräckligt, för att vi mycket väl skulle kunna resa en fem, sex månader, ifall du har den minsta lust därtill.
— Nej, egentligen inte, inföll hon, i det hon gick ifrån fönstret och satte sig på soffan inne i det mörka rummet; vad tjänar det till att fara bort och förslösa pengar? Jag kostar dig redan tillräckligt mycket här.
— Du förebrår mig det, Marguerite, det är inte ädelmodigt.
— Förlåt mig, min vän, sade hon och räckte mig handen, den här ovädersluften har gjort mig nervös; jag säger inte, vad jag vill säga.
Och efter att ha kysst mig, försjönk hon i ett långvarigt drömmeri.
Flera gånger ägde liknande uppträden rum, och om jag var okunnig om, vad som frambragt dem, ertappade jag icke desto mindre hos Marguerite en känsla av oro för framtiden. Hon kunde icke tvivla på min kärlek, ty den ökades för varje dag, och likväl fann jag henne ofta nedstämd, utan att hon någonsin förklarade anledningen till sin nedslagenhet annat än genom en fysisk orsak.
Rädd att hon skulle tröttna på ett alltför enformigt liv, föreslog jag henne att återvända till Paris, men hon ville aldrig veta av detta förslag, utan
