försäkrade, att hon ingenstädes kunde bli så lycklig som på landet.
Prudence kom nu mera endast sällan, men till gengäld skrev hon brev, som jag aldrig bett att få se, fastän de för var gång gjorde Marguerite tankspridd och grubblande. Jag visste icke, vad jag skulle tänka.
En dag stannade Marguerite i sitt rum. Jag gick in. Hon satt och skrev.
— Till vem skriver du? frågade jag-
— Till Prudence — vill du, jag skall läsa upp, vad jag skrivit?
Jag hade en fasa för allt, som kunde se ut som misstänksamhet, och svarade därför Marguerite, att jag icke behövde veta, vad hon skrivit, och likväl var jag säker på, att detta brev skulle upplyst mig om den verkliga orsaken till hennes nedslagenhet.
Dagen därpå var det ett härligt väder. Marguerite föreslog, att vi skulle göra en båtfärd och fara till Croissyön. Hon föreföll mycket glad, klockan var fem, när vi kommo hem igen.
— Fru Duvernoy har varit här, sade Nanine, när hon fick se oss.
— Har hon farit igen? frågade Marguerite.
— Ja, i frökens vagn; hon sade, att det var överenskommet.
— Gott, gott, sade Marguerite hastigt; säg till, att man serverar.
Två dagar senare kom ett brev från Prudence, och under fjorton dagars tid tycktes Marguerite fullständigt fri från sina hemlighetsfulla anfall av melankoli, för vilka hon oupphörligt bad mig om förlåtelse, nu sedan de försvunnit.
Emellertid kom vagnen icke tillbaka.
— Hur kommer det sig, att Prudence icke skickar igen din kupé? frågade jag en dag.
— En av hästarna är sjuk, och vagnen måste
