repareras. Det är bättre, att allt det där blir gjort, medan vi ännu äro här ute, där vi inte behöva någon vagn, än att vänta tills vi komma till Paris igen.
Prudence kom ut några dagar senare och bekräftade, vad Marguerite sagt.
De båda kvinnorna promenerade en stund ensamma i trädgården, och när jag sällade mig till dem, bytte de om samtalsämne.
När Prudence skulle fara på aftonen, beklagade hon sig över kylan och bad Marguerite låna henne en av sina kaschmirschalar.
Så förgick en månad, under vilken Marguerite var gladare och ömmare, än hon någonsin varit.
Emellertid hade vagnen icke kommit igen, schalen hade icke blivit tillbakaskickad, allt detta gav mig mot min vilja åtskilligt att grubbla på, och som jag visste, i vilken låda Marguerite brukade lägga Prudences brev, begagnade jag mig av ett ögonblick, då hon var längst bort i trädgården, sprang till lådan och försökte öppna den, men den var låst med dubbla slag.
Då undersökte jag dem, där smyckena vanligtvis lågo. Dessa läto öppna sig utan motstånd, men alla etuier voro försvunna, naturligtvis med vad de innehöllo.
En pinsam fruktan gjorde mig beklämd om hjärtat.
Jag ville avfordra Marguerite sanningen angående dessa försvinnanden, men helt säkert skulle hon icke tillstå dem.
— Käraste Marguerite, sade jag då, jag kommer för att be dig om lov att fara till Paris. Man vet inte hemma hos mig, var jag finns, och det bör ha kommit brev från min far, han är säkerligen orolig, och jag måste svara honom.
— Far, min vän, sade hon, men kom snart tillbaka.
Jag for och skyndade genast till Prudence.
