— Hör nu, utbrast jag utan vidare inledning, svara mig uppriktigt, var äro Marguerites hästar?
— Sålda.
— Kaschmirschalen?
— Såld.
— Diamanterna?
— Pantsatta.
— Och vem har sålt och pantsatt dem?
— Jag.
— Varför har ni inte underrättat mig därom?
— Därför att Marguerite förbjudit mig det.
— Och varför har ni inte bett mig om pengar?
— Därför att hon icke ville det.
— Och vart ha dessa pengar tagit vägen?
— Att betala skulder med.
— Hon är då skyldig mycket?
— Trettio tusen francs ännu eller så där omkring. Det var ju det jag sade er min gosse, men ni ville inte tro mig; nå är ni övertygad nu? Tapetseraren, för vars fordran hertigen lovat ansvara, blev körd på dörren, när han inställde sig hos hertigen, som dagen därpå skrev till honom, att han icke mer ämnade göra något för fröken Gautier. Tapetseraren ville ha pengar och har i avbetalning fått de där par tusen francsen som jag bad er om; men sedan har några välvilliga själar underrättat honom om, att hans gäldenär blivit övergiven av hertigen och levde tillsammans med en ung man utan förmögenhet. De övriga fordringsägarna fingo veta detsamma, begärde sina pengar och ha gjort utmätningar. Marguerite ville sälja rubb och stubb, men tiden var för knapp, och dessutom skulle jag satt mig emot det. Men betala måste hon, och för att inte behöva be er om pengar, har hon sålt sina hästar och kaschmirschalar och pantsatt sina juveler. Vill ni ha pantlånekvittona och köparnas mottagningsbevis?
— Ni tror, fortsatte hon med ihärdigheten hos
