— En timme efter herrn.
— Hon lämnade er ingenting åt mig?
— Nej, ingenting.
Nanine gick.
Hon är i stånd att ha fått farhågor, tänkte jag, och att ha farit till Paris för att förvissa sig om, att det besök jag sade mig skola avlägga hos min far icke var en förevändning för att få en fri dag.
— Kanske har Prudence skrivit till henne angående någon viktig angelägenhet, sade jag mig själv, när jag blivit ensam; men jag hade träffat Prudence vid min ankomst, och hon hade icke sagt något, som kunde komma mig att tro, att hon skrivit till Marguerite.
Plötsligt påminde jag mig den fråga, fru Duvernoy gjort mig: ”Hon ämnar då inte komma i dag?” när jag sagt henne, att Marguerite var sjuk. Jag mindes på samma gång Prudences förlägna min, då jag såg på henne efter dessa ord, som tycktes förråda ett rendez-vous. Till detta minne sällade sig det av Marguerites tårar under hela dagen, tårar som min fars vänliga mottagande kommit mig att glömma en smula.
Från och med detta ögonblick grupperade sig dagens händelser kring min första misstanke och rotfäste den så orubbligt i mitt sinne, att allt, ända till den faderliga mildheten, bekräftade den.
Marguerite hade nästan fordrat, att jag skulle fara till Paris; hon hade låtsat vara lugn, då jag föreslog henne att stanna hemma. Hade jag fallit i en snara? Bedrog Marguerite mig? Hade hon räknat på att hinna tillbaka, innan jag skulle märka hennes frånvaro, och hade hon slumpvis blivit fördröjd? Varför hade hon ingenting sagt åt Nanine, eller varför hade hon icke skrivit till mig? Vad betydde dessa tårar, denna frånvaro, denna hemlighetsfullhet?
