Så frågade jag mig med förfäran inne i det tomma rummet och med ögonen fästa på pendylen, som visade midnatt och tycktes säga mig, att det var för sent att längre hoppas på min älskarinnas återkomst.
Dock var det väl efter de mått och steg vi tagit, efter den erbjudna och mottagna uppoffringen, sannolikt att hon bedrog mig? Nej. Jag försökte att förjaga mina första misstankar.
Den stackars flickan har förmodligen funnit en köpare till sitt möblemang och har farit till Paris för att göra upp saken. Hon ville inte underrätta mig, ty hon vet, att fastän jag går in på den där försäljningen, som är nödvändig, så plågar den mig likväl, och hon har varit rädd att såra min fåfänga och min finkänslighet genom att tala med mig därom. Hon vill hellre först synas, då allt är färdigt. Prudence väntade henne tydligen i och för detta och förrådde sig inför mig — Marguerite hann inte göra upp köpet i dag, utan stannade hemma i våningen över natten, eller också hon kanske kommer rätt som det är, ty hon anar nog, hur orolig jag är, och vill inte, att jag skall behöva vara det längre.
Men varför då dessa tårar? Säkerligen kunde den stackars flickan, trots sin kärlek till mig, icke utan att gråta förmå sig att lämna den lyx, vari hon levat ända tills nu, och som gjort henne lycklig och avundad.
Jag förlät Marguerite gärna denna saknad, och jag väntade henne otåligt för att, överhöljande henne med kyssar, säga henne, att jag gissat orsaken till hennes mystiska frånvaro.
Emellertid skred natten fram, och Marguerite kom icke tillbaka.
Oron snörde allt mera ihop mitt hjärta och gjorde mig allt mera beklämd. Kanske hade det hänt henne något! Kanske var hon skadad, sjuk, död!
