Kanske skulle det komma något bud, som underrättade mig om någon olyckshändelse! Kanske skulle dagen finna mig i samma ovisshet och samma fruktan!
Tanken att Marguerite bedrog mig samtidigt med att jag väntade på henne, uppskrämd över hennes frånvaro, kom icke mera för mig. Det måste vara en anledning, oberoende av hennes vilja, som kvarhöll henne skild från mig, och ju mer jag tänkte därpå, desto mera övertygad blev jag, att denna anledning icke kunde vara annat än en olycka. O, mänskliga fåfänga! Du uppträder under alla former.
Klockan slog ett. Jag sade till mig själv, att jag skulle vänta ännu en timme till, men om Marguerite icke kommit tillbaka klockan två, skulle jag fara till Paris.
Under väntan härpå sökte jag efter en bok, ty jag vågade icke tänka.
Manon Lescaut låg öppen på bordet. Det föreföll mig, som om sidorna här och där voro fuktade liksom av tårar. Efter att ha bläddrat i den, slog jag igen boken, vars bokstäver tycktes mig alldeles meningslösa, sedda genom töcknet av mina farhågor.
Tiden gick långsamt. Himlen var mulen, höstregnet piskade på rutorna. Den tomma sängen tycktes mig stundom få utseendet av en grav. Jag var rädd.
Jag öppnade dörren, lyssnade, men hörde ingenting annat än vindens sus i träden. Icke en vagn for förbi på vägen. Halvslaget ljöd sorgset från kyrktornet.
Jag hade kommit därhän att frukta för, att någon skulle komma. Det föreföll mig, som om endast en olycka kunde infinna sig vid denna tid och i detta dystra väder.
Klockan slog två. Jag väntade ännu en stund.
