Sida:Kameliadamen 1921.djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

som ni skulle kyssa er dotter, och jag svär er, att denna kyss, den enda verkligt rena jag någonsin fått, skall göra mig stark mot min kärlek, och att inom åtta dagar er son skall återvända till er, kanske olycklig för en tid, men botad för alltid.

Ni har ett ädelt hjärta, svarade er far och kysste mig på pannan, och ni försöker en sak, för vilken Gud skall belöna er; men jag fruktar, att ni icke kan komma till rätta med min son.

Å, var lugn, han skall hata mig.

Det måste ställas en oöverstiglig skranka emellan oss, oöverstiglig för så väl den ena som den andra.

Jag skrev till Prudence, att jag tog emot greve de N:s anbud, och att hon skulle säga honom, att jag skulle supera med honom och henne.

Jag förseglade brevet, och utan att tala om, vad det innehöll, bad jag er far låta skicka det till sin adress, när han kom till Paris.

Han frågade mig likväl, vad som stod i det.

Det är er sons lycka, svarade jag.

Er far kysste mig ännu en gång. Jag kände på min panna två tacksamhetens tårar, som voro liksom ett återlösningens dop från mina forna synder, och i samma ögonblick som jag samtyckt till att överlämna mig åt en annan man, strålade jag av stolthet vid tanken på, vad jag försonade genom detta nya felsteg.

Det var helt naturligt, Armand — ni hade ju sagt, att er far var den aktningsvärdaste människa, man kunde träffa på.

Herr Duval steg åter upp i vagnen och for sin väg.

Men jag var likväl kvinna, och när jag återsåg er, kunde jag icke låta bli att gråta, men jag sviktade ej.

Har jag handlat rätt? se där vad jag frågar mig 1 denna stund, då jag lägger mig sjuk i en säng, som jag kanske först skall lämna som död.