sidan sidenklänningens breda volanger bölja fram, och den tjocka muff, vari hon dolde sina händer, och som hon stödde mot sitt bröst, omgavs av så skickligt anordnade veck, att intet öga, hur fordrande det än månde vara, kunde finna något att anmärka mot linjernas kontur.
Det förtjusande huvudet var föremål för ett särskilt koketteri. Det var helt litet, och Musset skulle sagt, att hennes mor tycktes ha gjort det så för att göra det så mycket omsorgsfullare.
Sätt in i en oval av obeskrivligt behag ett par svarta ögon med ögonbryn av så ren bågform, att de tycktes målade; beslöja dessa ögon med långa ögonhår, som då de slogos ner, kastade skugga på kindens rosenhy; drag en fin, rak, spirituell näsa med en smula öppna näsborrar, vidgade av sinnlig åtrå; teckna en regelbunden mun, vars läppar vackert öppnade sig över mjölkvita tänder; måla hyn med sammetsfärgen hos en persika, som ännu ingen hand vidrört, och ni skall ha bilden av detta förtrollande ansikte.
Kolsvart hår, vågigt av naturen eller med andra medel, delade sig över pannan i två breda bandeaux, som förlorade sig i nacken och läto se en snibb av öronen, i vilka blänkte två diamanter, värda en fyra fem tusen francs stycket.
Hur Marguerites yrande liv i hennes ansikte kunde kvarlämna det jungfruliga, nästan barnsliga uttryck, som präglade det, är vad vi äro tvungna att konstatera utan att förstå.
Marguerite hade ett utmärkt porträtt av sig, gjort av Vidal, den ende vars ritstift kunde återge hennes drag. Jag har efter hennes död under några dagar haft detta porträtt till mitt förfogande, och det var en så förvånande likhet, att det hjälpt mig att ge de detaljbeskrivningar, för vilka mitt minne kanske icke annars räckt till.
