tycktes mig nedslående, när jag tänkte på, att det ägde rum alldeles bredvid sängkammaren, där hon dött, den stackars varelsen, vars möbler man nu sålde för att betäcka skulderna. Då jag kommit mera som iakttagare än köpare, betraktade jag leverantörerna, som föranstaltat auktionen, och vilkas ansikten strålade, för var gång en sak gick högre, än de vågat hoppas.
Hederliga själar, som spekulerat på denna kvinnas förnedring, som förtjänat hundra procent på henne, som förföljt hennes sista ögonblick med lagsökningar och som nu efter hennes död kommo för att skörda frukterna av sina vackra beräkningar och räntorna på den skamliga kredit, de lämnat.
Vad de gamla hade rätt, som hade samma Gud för köpmännen och tjuvarna!
Klänningar, schalar, smycken såldes med otrolig fart. Ingenting av allt detta föll mig i smaken, utan jag väntade alltjämt.
Plötsligt hörde jag ropas:
— En bok, präktigt inbunden i guldsnitt, med titeln: Manon Lescaut. Det står något skrivet på första sidan. — Tio francs.
— Tolv, sade en röst efter en tämligen lång paus.
— Femton, sade jag.
Varför? Det visste jag icke själv. Troligen för det där, som stod skrivet.
— Femton, upprepade auktionsförrättaren.
— Trettio, sade den, som först hade bjudit, i en ton som tycktes trotsa var och en att bjuda mera.
Det här artade sig till en kamp.
— Trettiofem! skrek jag i samma ton.
— Fyrtio.
— Femtio.
— Sextio.
— Hundra.
Jag tillstår, att om jag velat väcka uppseende,
3. Dumas, Kameliadamen.
