Sida:Kameliadamen 1921.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

dumt. Min läkare säger, att det är för att jag är nervös och sjuklig — ni kan ju tro min läkare.

— Men ni ser så frisk ut.

— Å, jag har varit mycket sjuk.

— Jag vet det.

— Vem har sagt er det?

— Det hade alla reda på; jag var ofta och frågade efter ert befinnande och hörde med glädje, att ni var på bättringsvägen.

— Man har aldrig lämnat mig ert kort.

— Jag lämnade det heller aldrig.

— Skulle ni vara den där unge herrn, som var dag under min sjukdom kom och frågade, hur det var med mig, och aldrig ville säga sitt namn?

— Ja, det var jag.

— Då är ni mer än överseende, ni är ädelmodig. Det skulle ni aldrig ha gjort, greve, tillade hon, vänd åt herr de N… och efter att på mig ha kastat en av dessa blickar, varmed kvinnorna uttrycka sitt gillande av en man.

— Jag har bara känt er i två månader, svarade greven.

— Och herr Duval, som bara känt mig i fem minuter! Ni svarar alltid sådana dumheter.

Kvinnor äro obarmhärtiga mot dem, de icke älska.

Greven rodnade och bet sig i läppen.

Jag tyckte synd om honom, tv han föreföll att vara förälskad liksom jag, och Marguerites kända uppriktighet borde göra honom bra ledsen, i synnerhet i närvaro av två främlingar.

— Ni gjorde musik, när vi kommo, sade jag för att byta om samtalsämne, vill ni icke glädja mig med att behandla mig som en gammal bekant och fortsätta?

— Å, sade hon, i det hon kastade sig på soffan och gav oss tecken att sitta ner. Gaston vet nog, vad slags musik jag exekverar. Det kan duga, när