jag är ensam med greven, men jag vill icke utsätta er för en sådan pina.
— Ni behagar då visa mig ensam det företrädet? inföll herr de N… med ett leende, som han försökte göra fint och ironiskt.
— Det är det enda, så det bör ni icke förebrå mig.
Den stackars gossen tycktes verkligen icke få säga ett ord. Han kastade en verkligt bönfallande biick på Marguerite.
— Hör nu, Prudence, fortsatte denna, har ni gjort, vad jag bad er om?
— Ja.
— Det är bra, ni får tala om det för mig sedan. Vi ha åtskilligt att prata om, så ni får icke gå, förrän jag talat med er.
— Vi äro säkerligen till överlopps, sade jag; och nu då vi, eller snarare jag, lyckats utplåna min första presentation med en andra, så skola vi draga oss tillbaka, Gaston och jag.
— För ingen del; det var icke för er skull, jag sade det. Jag vill tvärt om, att ni skall stanna.
Greven drog fram ett elegant ur, som han såg på.
— Det är tid för mig att gå till klubben, sade han.
Marguerite svarade icke.
Greven lämnade kaminen och gick fram till henne.
— Farväl, min fröken.
Marguerite steg upp.
— Adjö, min bäste greve, skall ni redan gå?
— Ja, jag är rädd att tråka ut er.
— Ni tråkar icke ut mig i dag mera än annars. När får man se er igen?
— Så snart ni tillåter.
— Adjö då!
Det var grymt, det måste du medge.
Greven var lyckligtvis mycket väluppfostrad och godmodig. Han nöjde sig med att kyssa den hand,
