väl, att jag icke vill ha er. Icke är det när man känt en kvinna sådan som mig i två år, som man kommer och ber att få bli hennes älskare. Vi ge oss antingen med detsamma eller också aldrig. Men nu till bords, mitt herrskap.
Hon gjorde sig hastigt lös från Gaston och bjöd honom att sitta på sin högra sida, mig på sin vänstra, samt sade därpå åt Nanine:
— Innan du sätter dig, så säg till i köket, att man icke öppnar, ifall det ringer.
Denna tillsägelse gavs klockan ett på morgonen.
Det skrattades, åts och dracks mycket vid denna supé. Redan efter några ögonblick hade munterheten överskridit det passandes gränser, och dessa slags kvickheter, som en viss krets finner roliga, men som alltid smutsa den mun, som säger dem, ljödo litet emellanåt, hälsade med stort jubel av Nanine, Prudence och Marguerite. Gaston hade obetingat roligt; han var i själ och hjärta en präktig gosse, men hans smak hade blivit en smula förskämd av dåliga vanor. Ett ögonblick ville jag slå bort tankarna, förhärda mitt hjärta mot den syn, jag hade för ögonen, och taga min andel av den munterhet, som tycktes vara en av måltidens rätter, men småningom hade jag isolerat mig från oväsendet, mitt glas stod orört framför mig, och jag hade blivit nästan sorgsen vid att se denna sköna unga varelse dricka, tala som en sjåare och skratta allt högljuddare, ju oanständigare det sagda var.
Likväl tycktes mig denna uppsluppenhet, detta sätt att tala och dricka, som hos de andra bordsgästerna föreföll att vara en följd av utsvävningar eller vana, hos Marguerite härröra av behov att glömma, av en nervös retlighet. Vid varje glas champagne färgades hennes kinder av en feberaktig rodnad, och en hosta, som vid början av supén varit lindrig, hade i längden blivit så häftig, att den tvang henne att luta huvudet tillbaka mot stols-
