ryggen och trycka händerna mot bröstet, för var gång hon hostade.
Jag plågades av tanken på, hur denna svaga organism skulle lida av dessa dagliga utsvävningar.
Slutligen inträffade något, som jag förutsett och fruktade. Mot slutet av supén fick Marguerite en hostattack, svårare än alla dem, hon haft förut. Det var, som om hennes bröst skulle sprängas sönder. Hon blev purpurröd i ansiktet, slöt ögonen av smärta och förde till sina läppar servetten, som färgades röd av en droppe blod. Då steg hon upp och skyndade in i sitt toalettrum.
— Vad felas Marguerite? frågade Gaston.
— Hon har skrattat för mycket och hostar blod, sade Prudence. Ät, det betyder ingenting, det händer henne alla dä Hon kommer snart igen. Vi skola låta henne vara i fred, det tycker hon bäst om.
Men jag kunde icke hålla ut längre, utan till stor häpnad för Prudence och Nanine, som ropade mig tillbaka, gick jag för att uppsöka Marguerite.
10.
Rummet, dit hon tagit sin tillflykt, var endast upplyst av ett ljus, som stod på bordet. Hon låg bakåtlutad mot en soffa med klänningen uppknäppt, ena handen tryckt mot hjärtat och den andra slappt nedhängande. På bordet stod ett tvättfat av silver, till hälften fyllt med vatten, som var färgat av blodstrimmor.
Blek och med halvöppen mun, ansträngde sig Marguerite att återfå andan. Då och då höjdes hennes bröst av en lång suck, som tycktes bereda henne en smula lättnad och komma henne att känna sig bättre för några ögonblick.
