Sida:Kameliadamen 1921.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Jag gick fram till henne, utan att hon gjorde en rörelse, satte mig och fattade den av hennes händer, som låg på soffan.

— Ah, är det ni? sade hon med ett leende.

Jag måtte ha sett helt förstörd ut, ty hon tillade:

— Är ni också sjuk?

— Nej; men ni, har ni mycket ont?

— Å nej; och hon torkade med näsduken bort tårarna, som framkallats av hostan; jag är van vid det numera.

— Ni tar livet av er, sade jag med upprörd stämma; jag skulle vilja vara er vän, er släkting, för att hindra er från att på detta sätt skada er själv.

— Å, det lönar verkligen icke mödan, att ni oroar er, svarade hon en smula bittert. Ni ser ju, att de andra icke bry sig om mig — det är, för att de veta, att det är ingenting att göra åt mitt onda.

Därmed steg hon upp, tog ljuset, som hon satte på kaminen, och såg sig i spegeln.

— Vad jag är blek! sade hon, i det hon knäppte igen sin klänning och med handen strök över sitt tillrufsade hår. Ah bah! Låt oss gå tillbaka till de andra. Kommer ni?

Men jag satt stilla och rörde mig icke.

Hon förstod, hur upprörd jag blivit, ty hon gick fram till mig, räckte mig handen och sade:

— Seså, kom!

Jag tog hennes hand, förde den till mina läppar och vätte den mot min vilja med två länge återhållna tårar.

— Å, ett sådant barn ni är! utbrast hon, sättande sig bredvid mig. Nu gråter ni ju också! Vad felas er?

— Jag förefaller er säkert bra enfaldig, men vad jag nyss såg, gjorde mig så ont.

— Ni är mycket god! Vad vill ni? Jag kan icke