Glenarvan undersökte Mulradys fickor. Brevet till Tom Austin var borta. Men matrösen kunde icke lämna några vidare upplysningar. Han hade åter förlorat sansen, och under natten trodde man flera gånger, att han skulle dö. Ingen fick en blund i sina ögon, dels av oro för den sårade, dels av fruktan för ett överfall.
Något försök till ett sådant förmärktes dock icke, och då dagen grydde, syntes heller icke en skymt av banditerna. John Mangles, Glenarvan och Paganel undersökte skogen, och på platsen för anfallet på Mulrady funno de liken av två män, fallna för matrosens kulor. Men varje spår av bovarna förlorade sig där, och de rekognoscerande återvände därför till lägret.
Lady Helena, Mary och Robert kommo emot dem med den goda underrättelsen, att Mulrady var bättre. Han hade återfått medvetandet och bett att få tala enskilt med Mac Nabbs, varför man lämnat dem ensamma.
Länge dröjde det likväl icke, förrän även majoren trädde ut ur kärran. Men hans uppsyn var dyster, isynnerhet när han kom att se på Mary och lady Helena.
— Nå, frågade Glenarvan, vad hade han att säga?
— De trodde, han var död, när de stuckit honom, sade majoren allvarligt. Men han hörde
