allt, vad de sade, och kände, hur de undersökte hans fickor. “Jag har brevet”, hade en av uslingarna sagt, varpå Ben Joyce svarat: “Giv hit det! Nu är Duncan vår.”
Glenarvan gav till ett rop.
— De andra hade tagit fast hästen, fortsatte majoren — och Ben Joyce kastade sig upp på den. “Om två dagar är jag ombord på Duncan”, sade han, “och om sex dagar med jakten i Twofoldviken. Där möta ni mig, medan lorden och hans sällskap sitta kvar i gyttjan. Jag skall nog hitta på något sätt att föra er ombord. Och en gång i besittning av Duncan äro vi herrar över Indiska oceanen.” Banditerna ropade “hurra för Ben Joyse”, som satte av i galopp. Och hans kamrater begåvo sig till Snowy, som de sade sig ämna gå över vid Kemplepiers bro.
— Besättningen mördas! Duncan bli ett sjörövarfartyg! utbrast Glenarvan förtvivlad.
— Vi måste hinna före de uslingarna, sade Paganel.
— Men hur skola vi komma över floden? frågade lady Helena.
— På samma sätt som banditerna, över Kemplepiersbron.
Paganel och John Mangles begåvo sig försedda med matsäck på upptäcktsfärd efter den omtalade bron, och man väntade dem med oro
