Sida:Kapten Grants barn 1910.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
199
KAPTEN GRANTS BARN.

Hur skulle de nu komma i land?

Man diskuterade oroligt det ena förslaget efter det andra. Endast Paganel som på sista tiden blivit besynnerligt förbehållsam, satt, en stund tyst utan att blanda sig i samtalet.

— Ha inte så bråttom! sade han till sist.

Alla sågo förvånade på honom. Varför skulle de inte ha bråttom att komma ur sin nuvarande belägenhet och till det land, dit de ämnat sig?

— Om vi vore i närheten av Auckland, vår bestämmelseort, sade Paganel till svar på de frågor, man gjorde honom, så skulle jag vara den ivrigaste av oss att komma i land. Men Auckland ligger ungefär åtta dagars marsch härifrån, och landet framför oss tillhör inte engelsmännen utan infödingarna, den vilda Maoristammen, som just nu har krig med engelsmännen. Dessa ha här liksom över allt, där de anlagt kolonier, sökt locka ifrån de infödda deras land. Men med nya-zeeländarna, som äro ett kraftfullt, intelligent och krigiskt folk, fullt av självkänsla, har det icke gått så lätt som med de loja och enfaldiga australierna. Sedan stammarna här genom gyllene förespeglingar delvis låtit intala sig att erkänna Englands överhöghet, märkte de snart, att det var detsamma som att sälja sin frihet. Och nu är upproret i full låga. Fölle vi i deras händer, skulle vi gå ett värre öde till