mötes, än om vi släpats bort av infödingarna i Australiens ödemarker.
— Äro maorierna människoätare? frågade lady Helena.
— Ja.
Paganel skulle icke själv velat uttala det fruktansvärda ordet. Men nu var det gjort. Och sedan det var sagt, uppstod en stunds tystnad.
John Mangles såg på geografen. Nu förstod han, varför denne sista kvällen i Eden yttrat: “Man kommer icke så lätt tillbaka från Nya-Zeeland”. Och nu förstod han, varför han gått och sett så besynnerlig ut, både lycklig och förtvivlad. Lycklig hade han varit, för att han funnit en ny tolkning av dokumentet, och förtvivlad vid tanken på att kapten Grant kunde kommit till detta förfärliga land. Och denna tanke var det, som avhållit honom från att meddela någon sin upptäckt.
— Vi måste försöka att få Macquarie flott, sade den unge kaptenen. Håller den sjön, som jag tror, kunna vi göra en nödmast och långsamt segla uppåt kusten till Auckland.
De företogo ofördröjligen en undersökning av briggen, funno, att skrovet icke lidit några större skador, och började genast arbetet med att söka göra briggen loss från sandrevlarna. Av tunnor och plankor förfärdigade de en liten flotte, och på denna lastade de Macquaries två ankare, med
