detta fanns det råd. Sex slavar släpades fram till deras husbondfolks lik och dödades där med välmåttade klubbslag. Tortyren sparade vildarna för sina fiender.
Men nu började ett ohyggligt skådespel. Slavarnas kroppar voro icke skyddade av samma respekt som Kara-Tétés och hans hustrus. Och som rasande djur störtade sig infödingarna över de ihjälslagna och sleto dem i stycken och smulor. Var och en fick sin del. Snart tändes på slätten en massa eldar, över vilka det rykande köttet halstrades.
Fångarna vände rysande bort ögonen från den förfärliga synen, som visade dem vad de själva hade att vänta sig.
Efter måltiden började dödsdanserna, och därefter kom själva begravningen, som dock icke bestod i att överlämna liken åt jorden. Detta skulle först ske, sedan de voro förmultnade; så att endast benen återstodo. Nu skulle de blott i väntan därpå utsättas på ett litet berg på högra sidan om floden.
De sattes i hopsjunken ställning på var sin bår och buros ditupp av krigarna, följda av ett långt slingrande tåg av infödingar. På berget hade en plats inhägnats, och pålar, prydda med målade ansiken, omgåvo den grop, vari de båda makarna skulle vila. Bårarna nedsattes i gropen och övertäcktes löst med blad och jord. De dödas kläder och vapen jämte en god del livsmedel
