majorens och John Mangles blickar vände sig mot Paganel. Det var han, som skrivit brevet. Således en ny tankspriddhet.
Den stackars geografen tog brevet i sina händer, och han hoppade bestört till, då han såg ordet Nya-Zeeland stå där skrivet med hans egen stil. Lady Helena sökte trösta honom.
— Det är Gud, som velat rädda oss genom er, sade hon.
Men han lät icke trösta sig. Han tyckte själv, att detta var för mycken tankspriddhet och gick bort för sig själv för att svälja sin förödmjukelse.
— Gudskelov, att ni inte rättade er efter den där Ayrton, sade Glenarvan till Tom Austin. Han är en skurk, en bov.
— Nå, kunde jag inte tro det? När han, dagen efter sedan vi avseglat, fick reda på Duncans bestämmelseort, blev han alldeles vild.
— Vad? utbrast lorden. Är Ayrton ombord?
— Ja, mylord. Han sitter inlåst i sin hytt, för han ville försöka uppvigla folket till myteri.
De återkomna stodo överväldigade av häpnad. Detta var en underlig ödets skickelse, som i deras händer överlämnat den, som velat dem så mycket ont.
Ett par timmar senare, då de resande med välbehag utbytt sina trasiga kläder mot hela och rena dräkter, och då de vilat och förfriskat
