Men lord Glenarvans min var bekymrad.
— Kära Helena, sade han, de där människorna ha intet hjärta.
— Ha de avslagit din begäran?
— Ja. De förklarade papperen för dunkla och oläsliga. Och om kapten Grant blivit tillfångatagen av indianerna, sade de, hade han nog blivit släpad långt in i landet. Men det var en omöjlighet att leta igenom hela Patagonien för tre människors skull.
— Min far! Min stackars far! utbrast Mary Grant, i det hon förtvivlad störtade fram med tårarna strömmande från sina ögon.
— Er far? Vad menar ni? frågade lord Glenarvan överraskad.
— Ja, Edward, sade hans hustru, visande på sina unga gäster, det är fröken Grant och hennes bror, som amiralitetet dömt till att bli faderlösa.
— Å, fröken, om jag hade vetat, att ni var här.
Lord Glenarvan avbröt sig, och det uppstod en lång, sorgsen tystnad. Alla de närvarande voro fyllda av djup medkänsla för de arma barnen.
Den förste, som talade, var majoren.
— Således intet hopp? sade han till Glenarvan.
— Intet.
— Å, utbröt Robert med knuten näve, jag skall gå till de där människorna och säga dem mitt i ansiktet …
