— 91 —
Som han sade detta, kom ett förläget drag öfver hans ansikte. Ögonen stirrade skarpt fram, som hade han ansträngt sig att se så barsk och kry ut som möjligt. Och när han slutat, böjde han sig framåt som den, hvilken talat till punkt och icke har något mera att tillägga.
Den sjuke sträckte fram sin hand och tryckte brukspatronens. Det var en hvit, tärd hand, och på dess långfinger satt en signetring med grön sten och ett adligt vapen i stenen. Handen såg ut att ha varit kraftig nog en gång. Nu var dess tag svagt och lamt, och den föll ned mot täcket med en ofrivillig och trött rörelse, som för hvarje gång kom brukspatronen att afbryta besöket så hastigt som möjligt och lämna sin gäst åt hvilan och Saras omvårdnad.
Själf var han nöjd att utan dröjsmål få draga sig tillbaka i den ensamhet, som under de sista åren mer och mer blifvit honom icke blott en vana, utan ett oafvisligt behof. Hade han väl stängt dörren till sitt rum, satte han sig ofta ned i den stora karmstolen framför skrifbordet, lade upp kontorets böcker framför sig, lät fingret följa kolumnerna och räknade halfhögt för sig själf. Så kunde han sitta till långt fram på nätterna, och när han slutat, lade han omsorgsfullt böckerna samman och
