— 92 —
gick länge fram och åter på den nötta gångmattan, grubblande öfver den gåta, som dag för dag började sysselsätta honom mera; hvarför debetsidan i hans räkenskaper ständigt steg, medan kreditsidan med hvarje år sjönk allt djupare. Hvad han ägde i skogar, vattenverk, materialier, gårdar och jord, visste han egentligen icke, hade aldrig räknat däröfver, aldrig grubblat. Adelsman som han var till både lynne och börd, föraktade han penningen. Den bildning, öfver hvilken han var stolt, hade ökat denna känsla, på samma gång som den ökat motviljan att syssla med det, han själf betraktade som trivialt. Godset med järnbruk och ägor var för Magnus Brandt ett maskineri, hvilket han låtit arbeta, därför att plikten en gång befallt honom göra så. Men för allt detta hade han aldrig egentligen haft sinne. När han i sin ungdom gick i skogen med bössan och lyssnade till tjäderleken, medan solen ännu dröjde att stiga upp öfver skogsranden, eller när han stod vid passet och lyssnade på hundarnas gälla skall, medan han hvarje ögonblick väntade att få se haren skutta förbi, voro dessa egentligen de enda tillfällena, då Magnus Brandt känt glädje öfver att vara född som ägare af ett gods. Då var skogen hans, sjön hans, och själf gick han fram med känslan af en kung, som råder öfver ett rike.
