— 93 —
Nu hängde de gamla gevären sedan många år mot sina räfskinn på kontoret och jakthornet hängde bredvid. På alla dessa år hade inga gälla signaler ljudit ur den blanka metallen. När Magnus Brandt åter gick på bruket och på gärdena, såg arbetet gå sin gilla gång, eller när hans folk kom till honom och klagade öfver smått och stort, då hade han också känt glädjen och lyckan att kunna styra, leda och hjälpa. Då var han på sin plats. Då var han en man som ingen. Men när han satt inför böckerna och skulle behärska siffrorna, då började Magnus Brandt med hvarje år allt tydligare märka, att här svek honom hans förmåga. Aldrig kunde han bli herre öfver siffrorna och aldrig hade han egentligen varit det. Inför dem blef han liten och ömklig, som hvarje människa blir inför det, hvilket hon icke förstår. Så mycket nytt hade kommit till: banker och diskonton, lånetransaktioner och löpande växlar. Krediten var icke längre som i gamla dagar, då ett hederligt namn och en redlig vilja var nog. Nu var det lån med säkerheter, borgensförbindelser och pantförskrifningar af varulager. Och om också allt syntes aldrig så väl i ordning, hjälpte det icke ändå. I banken satt en klok man, som kunde räkna, en man, som vred och vände ett papper och till sist
