— 94 —
kasserade papperet, utan att man visste hvarför. Magnus Brandt fruktade bankmännen och bar agg till dem. Hvart han vände sig, stodo de i vägen och hindrade. Hvart han vände sig, blefvo fordringarna större och större, medan möjligheten att skaffa kontanta penningar minskades.
Intet af allt detta hade Magnus Brandt märkt, medan hustrun lefde. Som om hennes lilla mjuka hand hade stödt hans, så hade han känt det, och emedan svårigheterna städse synts honom ringa, hade han utan vidare öfvervunnit dem. När hon dog, var det som om något mer än blott lyckan försvunnit af hans lif. Äfven kraften att vinna i lifvets kamp svek honom och blef begrafven med henne. Under tio långa år hade han sett svårigheterna hopa sig, komma allt närmare, hota att trycka honom ned och lämna honom redlös och ensam med ett vanäradt namn.
Under det att Magnus Brandt gick och sökte efter medel att vinna öfver det värsta, hade han i första rummet tänkt på sina döttrar, och hur han skulle ansvara inför dem. På sista tiden hade det gått så långt, att han nu icke längre tänkte hvarken på dem eller sig. Nu var det folket, han tänkte på, folket, hvaraf han kände hvarje kvinna och hvarje man,
