— 95 —
dessa hundratals människor, hvilka togo sitt bröd af honom och hvilkas välfärd och lif berodde af honom och hans duglighet som husbonde och man. Känslan af detta ansvar tryckte Magnus Brandt ned och gjorde honom tveksam och rädd inför faran. Han tyckte sig se dem komma en dag, alla dessa människor, den dag, då säden tröt i magasinet och penningarna på kontoret. På aflöningsdagen kommo de. Med tomma säckar och fickor gingo de därifrån, ett långt, sorgligt tåg af människor, hvilkas nöd skulle falla på hans samvete. Magnus Brandt mindes ännu det hårda nödåret, då hafre blandades i herrskapets bröd, och bark i de fattigas. Han mindes, hur han då stått inför sitt folk och talat, förödmjukad och förtviflad som aldrig. Ingenting hade de svarat. Tysta som de kommit, hade de gått, spridande sig öfver bruket och ägorna. Rundt om i de små hemmen hade de fört skräcken med sig, skräcken för hunger och nöd, skräcken för barnagråten, som är tyngst att möta. Men arbetat hade de dock alla, böjt sig och arbetat. Ingen hade svikit. Brandt visste, att de skulle göra så ännu en gång. Han visste, att till dessa människor kunde han komma och säga: »Jag förmår icke längre. De goda tiderna äro slut.» Han visste att de skulle härda ut i det
