— 101 —
Där har du gått och gräft ner dig i sorg och grubblerier, och när jag såg dig, sedan salig hustru din, min dotter, dött, då hade jag ondt af dig. Ty sorgen skall göra karl af en man, och gör den inte det, så gud hjälpe oss alla. Hade den det gjort, då hade du skaffat dig själf en hustru i huset och flickungarna en mor. Då hade du inte behöft gå och chagrinera och spekulera, och hade så skett, då sutte du inte nu här och visste dig ingen lefvande råd.
Detta var nu att röra vid Magnus Brandts allra ömmaste punkt. Därför flammade han upp och svarade:
— Det kan aldrig vara min nådiga svärmors mening…
Längre kom han icke. Ty gamla hennes nåd afbröt honom. — Hvasa? Kan det inte vara min mening, det jag säger? Tror han, jag sitter här och pratar i vädret? Svara mig nu som en karl och sitt inte där och huttla som en käring.
Magnus Brandt bet ihop tänderna för att icke förgå sig. Därpå fortfor han, fast och bestämdt:
— Jag trodde, att den, som själf fostrat upp barn och skött gård och hus ensam och med heder, skulle förstå, att äfven en man kan ha nog med sina minnen.
