— 102 —
Hennes nåd på Malmhyttan blef icke ond. Hon såg tvärtom på den talande, som om hon haft lust att skratta, men af gunst och nåd höll denna sin lust tillbaka. Hennes ansikte fick i stället ett fryntligt och godmodigt uttryck, och hon såg rent af road ut, när hon böjde sig fram, så att skenet från brasan föll öfver hennes kraftiga haka och färgade den böjda näsan nästan röd.
— Jaså, det menar han, sade den gamla frun med en viss kärf humor, som var hennes egen. Då vill jag säga honom något, och det är, att om han tror, att jag gått här och lefvat på mina minnen, då har han lurat sig. Då hade här allt sett annorlunda ut. Jojo men. Minnen har jag nog, både af ett slag och ett annat. Kärleksminnen också, om du vill veta. Det är min sak, och jag är gammal nog att inte behöfva skämmas för det. Men när min man dog, så var det en lycka. Se på mig, du, jag vet, hvad jag säger. Jag förstod det inte då. Ty kärleken var med i spelet, och kärleken gör blind. Men hade Vår Herre inte varit så nådig och låtit honom få slag i rätter tid, så hade han supit ihjäl sig senare, och då hade fan tagit honom. Han var på god väg. Det kan jag säga dig, min kära måg, här entre nous. Jaha! Så var det med den saken.
