— 103 —
Hennes nåd tog fram en oerhörd linnenäsduk, vecklade långsamt upp den och snöt sig, så att det small. Därpå fortsatte hon, lugnt och sansadt:
— Jämföra dig och mig, min kära Magnus, kan aldrig komma i fråga. Förlåt, att jag säger dig det rent ut. Väl vet jag, att vi människor äro svaga och skröpliga, och utan Guds hjälp går oss intet väl i händer. Men ändå ha vi väl lof att påstå, att något ha vi gjort själfva. Och vet du inte, hvad jag gjort, så kan du gå ut och se dig omkring och fråga, hur mycket af hvad du här ser, som fanns före mig. Under det första året bad jag Gud och sörjde. Och hela världen såg svart ut för mig. Men det contenterade mig inte på längden, förstår du. Därför började jag arbeta, och när jag lärt mig det, kom tankarna i ordning. Då begrep jag, att kärleken hade jag inte tid med längre. Jag hade nog att sköta i alla fall. Hvad skulle jag med en ny man att göra? En hade jag haft. Besväret, som han gaf mig, räckte mer än väl till, och nöjet — vi kan ju tala om det som gamla människor — det är min själ inte större än man kan afvara det. Jag behöfde ingen ny man, min kära måg. Därför tog jag heller ingen. Men du behöfde en ny hustru, och därför skulle du ha skaffat dig en. Däri
