Hoppa till innehållet

Sida:Karin Brandts Dröm 1904.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— 104 —

ligger skillnaden oss emellan, och den är högst förbaskadt stor, om jag får säga det själf.

Magnus Brandt satt och såg in i elden. Han kände till den gamlas sätt och förstod, att här var ingen hjälp att hämta.

Därför sade han, mera som fortsättning på sina egna tankar, än därför att han väntade ett svar, som kunde hjälpa honom:

— Jag tänker inte på mig själf utan på mina underhafvande, på folket, som beror af mig.

Hennes nåd nickade, som gillade hon synpunkten, och sade så:

— Det är rätt, min kära måg, och det hedrar honom. En hedersman är han också, och annat har jag aldrig sagt. Men pengar får du inte här, Magnus Brandt. Då skulle du ha kommit förr. Och hvad jag sagt, står jag vid. Kan jag på annat sätt hjälpa dig, så glömmer jag icke, att jag är mormor till dina döttrar. Men ett godt råd vill jag gifva dig med, och det kan du tänka på, när du blir ensam. Bit i det sura äpplet, så godt först som sist, och arrendera ut både bruket och egendomen för en anständig summa åt en karl, som förstår något. Då får du ditt, så länge du lefver, folket får sitt och det hela kommer på fötter. På Elfshammar i din egen hemtrakt