— 105 —
sitter Fabian Skotte. Det är en rapper karl. Han kan, om han vill. Tala vid honom! Det är mitt råd, och du behöfver inte tacka mig, om du följer det och mår bra af det efteråt.
Så slutade Magnus Brandts besök på Malmhyttan. När han åkte den långa vägen hem, hade han god tid att öfvertänka alltsammans, både det magra resultat af den besvärliga resan och sin egen ställning. Först var han vred. Ty de bittra sanningar, han hört, svedo djupt inom honom och eggade till motsägelse. Äfven kände Brandt, att i det som rörde hans änklingskap och lifvet på gården efter hustruns död fanns kanske en sanning, för hvilken han än en gång kunde få svida. Tanken härpå sköt han dock bort. Med sig själf och sina inre angelägenheter hade han ännu icke tid. Därtill pressade honom verkligheten för hårdt. På folket tänkte han, de två hundra människor, hvilka han en gång fruktade att behöfva möta för att säga dem, att nu var allt förbi, nu stod det för dörren, som värre var än nödår.
Tyst satt Magnus Brandt i släden, enstafvigt besvarade han de få ord, som hans kusk riktade till honom. Genom skogar for han, förbi byar, öfver öppna fält. Inom honom kämpades den fruktansvärda striden hos en
