IX.
När fänriken Sigfrid Björnram efter den kyliga resan i vinternatten första gången med fullt medvetande slog upp sina ögon, såg han omkring sig ett grönt sängomhänge, genom hvilket marssolen dämpad lyste in. Genom en springa på förhänget urskilde han ett par låga björkstolar, öfver hvilka knutits hvit- och grönrandiga hemväfda öfverdrag, och bakom dessa skymtade ett stycke af en kammare, hvilken han aldrig förr visste sig hafva sett. För svag att ännu tänka redigt, genomgick fänriken i minnet de spridda intryck, hvilka stannat kvar från den långa, pinsamma färden, plågorna under sjukdomen, uppenbarelsen af en man i herredräkt, med hvilken han tyckte sig hafva talat, en gammal tjänarinna, som gifvit honom föda och medicin, en plågsam dröm, som fyllt honom med ångest.
