— 113 —
unga flickan förlägen. Därför berättade han, att han hört hennes sång, sade att den gjort honom godt, påstod, att han hört den många gånger, och att han icke visste något i världen, han tyckte mera om än sång.
— Jag talade om det för er far, tillade fänriken, och bad honom, att fröken skulle komma in, så att jag åtminstone fick säga er tack.
Därmed sträckte han ut sin hand emot den unga flickan, och Karin tog den.
— Jag kan inte känna igen herr fänriken, sade hon.
— Har fröken varit inne här förr? kom det snabba svaret.
Bekännelsen härom hade undsluppit Karin, utan att hon anat det, och därför steg nu rodnaden på hennes kinder. Förställa sig kunde hon icke. En smula tafatt satte hon sig ned midt emot bädden, och i det hon lutade sig fram, sade hon hastigt och lågt:
— Jag kom in en gång för att fråga Sara, om ni skulle få lefva.
Fänriken smålog vid dessa ord, och äfven på hans kinder kom färg.
— Goda änglar ha vakat öfver mig, sade han sakta. Åtminstone en.
I tanke att han sagt för mycket och gjort
