— 114 —
den unga flickan brydd, började han tala om annat, hur han blifvit sjuk och dock trott sig kunna fortsätta färden, hur till sist febern öfvermannat honom och hur hela resan blifvit till en underlig dröm. Länge talade han, och hela tiden satt Karin stilla och hörde på hans ord. Allt hvad hon tyckte sig upplefva blef henne så verkligt, men just därför så mycket vackrare, än hvad hon någonsin hade drömt. Nu satt hon på en af de smala björkstolarna, med de grön- och hvitrandiga öfverdragen, satt där verkligen och visste icke, hvarför den unge mannen oupphörligen tackade henne. Han gjorde det med ord och med det, som sade mera än ord. Hans ögon, hans åtbörder, hans stämmas klang, allt syntes samla sig kring Karin i en enda stor tacksamhet, för hvilken hon ingenting visste sig hafva gjort.
Karin visste icke af, att hennes ögon hela tiden hvilade på den unge mannen. Men hon såg, att hans händer voro fina och välvårdade, och hon gömde instinktlikt sina, som voro brynta af väder och vind. Hon hörde, att han talade korthugget och långsamt, som om han behöft söka efter orden, eller som om hans tankar ständigt arbetade och ville finna något mer, än hvad orden förmådde uttrycka. Och hon fann, att just så måste han ju tala, just
