— 115 —
därigenom blef han olik alla andra, hon förr mött.
Karin gladde sig åt att se honom så frisk och liflig, och att det kom färg på hans kinder. Hur länge som helst skulle hon kunnat sitta så och endast glädja sig åt vissheten, att han skulle få lefva. Endast därpå tänkte Karin, när hon log och sade:
— Tacka mig icke mer. Jag har ju ingenting gjort, och sjunga kan jag inte.
Då blef det första gången tyst mellan dessa två, och tystnaden räckte länge. Den unge fänriken såg plågad ut, och det kom något mörkt öfver hans ansikte, som skrämde Karin. Hon trodde, att hon gjort honom ledsen, och visste ej hvad hon skulle säga mera.
Då bröt den unge mannen ändtligen tystnaden, och, talande i en helt annan ton, lägre än förut, nästan som om han blygts öfver sina egna ord och velat göra dem mildare, sade han:
— Jag har varit döden mycket nära och känner först nu, att jag vaknat åter till lifvet.
Därefter teg han på nytt, tystnaden, som föll omkring dem båda, tycktes darra af tankar, dem ingen uttalade. Karin kunde icke göra sig fri från den känsla af skrämsel, som gripit henne, och i det hon sökte efter ord för att
