— 139 —
sammansatta voro också hans känslor. Därför steg han hastigt upp från sin plats och ställde sig vid fönstret för att icke behöfva tala om eller visa, hvad han kände. På rabatterna var granriset borttaget, perlhyacinterna stodo i knopp och snödropparna voro nära utblommade. Öfver gården gick rättaren fram till klockstapeln för att efter den tidiga middagsrasten kalla folket till arbete, och snart ringde vällingsklockan muntert från magasinsflygelns gafvel, så att dufvorna, hvilka plockat korn i takrännan, skrämda flaxade upp.
Då kom Magnus Brandt att tänka på alla dem, hvilka vid denna klockas ljud skulle gå ut till arbete på de gamla ägorna, och lugnt syntes det honom veta, att inför dem behöfde han icke längre frukta att en dag stå där med skammen. Tacksam kände han sig, tacksam mot den Gud, som styrt hans öden. Och i det han vände sig om, sade han:
— Denna dag komma vi att minnas båda.
Så ångrade han sig, som om han sagt för mycket. Och i det han våldsamt hostade till som för att kväfva något anfall af onödig känslosamhet, vände han sig åter mot fönstret och fortfor att stirra ut på den gamla gården, från hvilken stentrapporna genom terrassens häckar ledde ned till trädgården.
