— 140 —
Fabian Skotte satt tyst kvar i sitt hörn och var i sitt sinne ej mindre upprörd. Den kraftiga underläppen sköt fram, och i pannan låg veck. Han tänkte på de år, då han lefvat gift, på den första tidens korta lycka och på de långa år af split, som följt, tänkte på, hur han gått med leende uppsyn inför främlingar och knappast i ensamheten vågat hängifva sig åt sin grämelse, af fruktan att det helvete hans hem dolde, skulle blifva sedt och beklagadt af alla. Hvarifrån hatet mellan honom och hans hustru kommit, visste han aldrig, kunde icke utröna det. På något dunkelt sätt hade han en gång trott sig förstå, att hans hustru längtat efter ett barn, och att då barnet uteblef, fick hon aldrig frid. Men han hade aflägsnat denna förklaring på deras ständiga missämja som omöjlig. Själf hade han ju också sörjt öfver, att intet barn kom. Men kan sådant alstra hat? Detta fann Fabian Skotte vara en orimlighet, och när han tänkte på sitt äktenskap, som varit fyldt af scener och onda ord, hade han blott kvar en känsla af skrämsel, som fyllt honom, då han fick vara vittne till, hur den kvinna, han en gång älskat, plötsligt förändrades och blef en annan. Ensam och barnlös hade han lefvat sedan dess. Och när han nu sökte en hustru, skedde det, emedan han var en
