— 141 —
mogen man och hade lärt sig välja. Lefva ville han på nytt, glädja sig åt lifvet och bära ett barn på sin arm. Länge nog hade han arbetat utan glädje och utan lön.
Olika vägar gingo de båda männens tankar. I trots af åldersskillnaden hade de så länge umgåtts som jämnåriga, att den tystnad, som nu rådde dem emellan, till sist började förefalla dem båda besvärlig. Känslan af att ha kommit i förhållande af svärfar och måg till hvarandra medförde äfven något tryckande, hvilket hvar och en på sitt olika sätt behöfde tid att vänja sig vid, och det var därför en lättnad för dem båda, när Sara i detta ögonblick kom in och anmälde, att middagen var serverad.
Fabian Skotte reste sig upp ur soffan och gick fram till Brandt, som ännu stod kvar vid fönstret.
— Icke ett ord nu, sade han nästan förläget. Först måste flickan förberedas. Och önskar hon betänketid, får du icke förmena henne den.
Därmed följdes herrarna åt upp till middagen, där Magnus Brandts döttrar väntade.
Middagen förgick långsamt, och stämningen vid bordet var tryckt. Icke utan en viss förlägenhet såg Magnus Brandt det gamla portvinet, hvarom han själf gifvit order, och som
