— 150 —
Allt detta och mera därtill strömmade från de tunna papperens blåa linjer öfver Karin, och ur allt, hvad hon kände, gömde hon som det dyrbaraste stillheten själf, hvilken vissheten att vara älskad föder. Med brefvet i sin hand såg hon genom det öppna fönstret ut genom almarnas grenar i trädgården, och det syntes henne vara en outsäglig lycka att så få vänta som hon.
Plötsligt hörde Karin, att Cecilia kom in i det yttre rummet, och snabbt vek hon samman brefvet, sköt in det i sitt kuvert och gömde skatten i den öfversta byrålådan under de hvita, släta linnena, hvilka hon själf väft och sytt, och som doftade af lavendel och kryddor. Så stängde hon lådan och tog för första gången i sitt lif nyckeln ur låset. Hastigt öppnade hon dörren för att gå ut genom Cecilias rum, rädd att med en min förråda sin lycka.
När Karin kom in, satt systern vid den utdragna klaffen af en liten mahognysekretär och skref på något, som såg ut att vara ett bref. Ängslig som hon nu var att möta några frågor, ville Karin utan vidare skynda förbi för att komma bort, lika godt hvart.
Men Cecilia tycktes icke vilja låta det ske.
— Hvart går du? sade hon.
