— 151 —
— Ingenstans, svarade Karin kort, ännu med handen på låset.
Då hörde hon Cecilia säga, torrt och kallt och bittert:
— Har du inte tid med mig en liten stund?
Tonen i systerns röst lät så oerhördt pinad, att Karin förskrämd for tillbaka. Den skar in i hennes glädje, som om ett hvasst järn sårat hennes innersta. Hastigt gick hon närmare.
— Jag vill ju så gärna få tala med dig, sade hon. Det är alltid du som inte vill.
Då öfverraskades Karin af, att den eljest så lugna och behärskade systern, till hvilken hon vant sig att se upp, och hvilken hon aldrig, så länge hon kunde minnas, sett i ett sådant tillstånd, plötsligt bröt ut emot henne, som hade hon gjort henne ondt.
— Du ser ingenting, ingen ser någonting, ingen har jag att gå till.
Cecilia drog den yngre systern ned till sig i hvardagssoffan, och hon måste lägga band på sig för att icke brista i gråt.
— Far vill tvinga mig att gifta mig med patron Skotte på Elfshammar, sade hon. Jag känner honom icke. Jag vill det icke. Jag gör det aldrig.
Karin kände blott, hur allt, som nyss varit så jublande ljust, plötsligt försvann i mörker.
