— 152 —
Det hon anat och skjutit ifrån sig, emedan det var så bittert och så tungt, var alltså sanning. Sant, sant, sant.
Cecilia fortsatte:
— Det är slut med fars pengar. Han har berättat mig allting. Om jag gifter mig med den rike mannen, räddar han far.
— Då måste du ju göra det, sade Karin efter en paus.
Som ur ett töcken kom det för Karin, att hvad som nu hände bar på en verklighet af hårdare och liksom mera tvingande art, än hon själf någonsin mött. Hon tog plats midt emot systern och såg för första gången, att Cecilia på denna korta tid blifvit förändrad, äldre liksom både till utseende och sätt.
Cecilia lugnade sig, när hon mötte systerns blick. Därpå började hon berätta om alltsammans. Klokt och klart redogjorde hon för, hvad som händt.
— Jag kan icke göra far till viljes i detta, sade hon. Gifta mig med en man, som är mig emot, är mig omöjligt. Jag gör det aldrig.
Karins kinder blossade, och inom sig kände hon, hur hennes egen hemlighet, hvilken ända till denna stund varit henne en ogrumlad lycka, plötsligt började svida och bränna, som hade hon ett glödande järn inbrändt i sitt bröst.
