— 153 —
— Hvad gör du då nu? frågade Karin andlöst. Hvem skrifver du till?
Cecilia mötte lugnt systerns blick.
— Till mormor, sade hon.
— Vet far det?
— Nej. Hvad bryr han sig om mig?
Hemskt och outgrundligt på samma gång syntes Karin allt detta.
— Jag trodde, du skref till någon, som du kanske höll af, sade hon och rodnade i samma ögonblick öfver sina egna ord.
Cecilia log.
— Höll af? sade hon bittert. Hvem finns här att hålla af? Inspektorn kanske? Eller fars kusk? Det finns ju sagor om sådant. Barn!
Hon reste sig upp och gick ett slag öfver golfvet. Kraftig och välbyggd var hon, en mogen kvinna, som syntes ha lämnat barndomen långt bakom sig. Karin förstod det och kände sig liten som aldrig förr.
— Hvad vill du mormor? frågade hon skyggt.
För Karin var mormor endast inbegreppet af stränghet och omutlig fordran på lydnad och undergifvenhet. Mormor var som den barska styfmodern i sagan, hvilken skrämmer alla till tystnad, och som ingen vågar göra
