— 154 —
emot. För egen del hade Karin af mormodern egentligen det minnet, att hon darrat inför hennes blick och fruktat för hennes bannor.
— Mormor är en bra kvinna, sade Cecilia. Hon skall förstå, hur ensam jag här står, och hur det är för mig, som ingen mor har haft. Därför skrifver jag till henne. Kan hon icke hjälpa mig, så kan ingen.
— Och far? sade Karin. Hur ska det gå med far?
— Fabian Skotte öfvertager Skogaholm på arrende eller köper gården, hvad jag än må svara. Och då är far räddad i alla fall. Fabian Skotte har gifvit sitt ord därpå, och det kommer han att hålla. Det är icke för att rädda sig från nöd, far vill offra mig. Det är för hans heders skull, för att han lofvat bort mig, han begär detta offer af mig. Far tror så själf, men han bedrar sig. Han skulle icke försöka tvinga mig, om han ej fått för sig, att Skogaholm kan behållas inom släkten genom mig. Det faller sig också lättare för honom att känna sig stå i förbindelse till en måg, än till en oskyld. För sitt högmods skull vill han offra mig. I mitt hjärta finns ingenting, som bjuder mig att denna gång lyda.
Därmed satte sig Cecilia åter till skrifbordet.
