— 155 —
— Gå nu, sade hon. Brefvet måste ju en gång skrifvas färdigt, eljest får jag ingen ro.
Karin gick. Bort genom hagen gick hon, ned till stranden, där sanden låg hvit och vågorna sköljde upp bredvid hennes fötter. Där satt hon och såg undersam bort öfver vattnet, där sommarskyarna speglade sig, till dess att en vindkåre kom, som blåste bilden bort.
För första gången hade det i Karins omedelbara närhet händt något, hvilket liksom lyftat på den luftiga slöja af lycka och dröm, som hennes ungdom bredt öfver lifvet och verkligheten. Inför det lugna mod och den beslutsamma rådighet, hvarmed systern handlade, stod Karin främmande. Karin förstod icke dessa egenskaper hos systern. Att handla så starkt och målmedvetet, göra det på egen hand och utan att fråga någon! Detta syntes Karin vara ett underverk, oförklarligare än allt annat hon mött i lifvet. När hon i samband härmed försökte tänka på fadern, snörde sig hennes hjärta samman. Det var synd om honom tyckte Karin, synd att hans dotter gjorde honom emot och för att få hjälp mot sin egen far vände sig till främmande. Och det värsta var, att i dessa planer hade hon, Karin själf, mot sin vilja blifvit delaktig.
Så satt Karin denna juniafton vid stranden
