— 156 —
och fann till sist dock en tröst för sina sorgliga tankar i den omständigheten, att det icke var hon själf, som behöfde tänka på giftermål med en tråkig man, utan systern. Vid tanken därpå började hon längta efter brefvet, som låg gömdt i hennes öfversta byrålåda. Därför reste hon sig upp och gick hemåt. Rundt om henne föllo björkarnas skuggor lätt öfver gräset, aftonsolen dalade, och nära henne i hagen gol göken, klingande och gällt. Bort flögo sorgerna, och Karin gick hemåt, fylld af sin hemliga glädje, och småsjöng för sig själf.
På trappan upp till gårdsplanen mötte hon Jonsa, som kom med en säck potatis på ryggen och var på väg in till sig.
— Jag tror man sjunger, sade Jonsa och ställde ner säcken.
Karin nickade.
— Hvarför månntro man sjunger? fortfor gumman.
— Det vet man väl aldrig, svarade Karin.
— Åjo men, vet man så, menade gumman.
Hvem hon i detta ögonblick tänkte på af sina gamla kärestar, är icke godt att säga. Men när Karin gått förbi henne och försvunnit genom stora förstugudörren stod gumman ännu kvar och log sitt menande löje i solskenet.
