han fick mod att läsa den fortsättning, hvaraf han väntade sig det värsta.
Omsider gick han tillbaka till skrifbordet, och i det han vecklade upp brefvet framför sig, började han långsamt att läsa följande:
Elfshammar i nov. 18 —.
- Min kära måg.
Många bref hafva Du och jag icke växlat med hvarandra, och det händer nog, att det Du nu får tyckes Dig ampert nog, när det kommer från en gammal käring som mig. Jo jo, min kära måg! Han skall inte tro, att jag icke fullväl vet, hvad släkten säger och tänker om mig. Ännu när jag stapplar på grafvens brädd, vill jag styra och ställa inom mitt hus. Så säger man. Detta har varit min vana sedan långan tid. Och eftersom Du ju ändå hör till släkten, får Du väl finna Dig i ditt öde, Du också. Vill Du nu säga, att bäst vore, om käringen ginge åt fanders, så må Du gärna det. Men vore det mera godt om karlar, än det är, så ginge det inte så lätt för käringar att ta makten som nuomstunder. Därmed har jag mer än en gång kommit underfund. Tro Du mig!
I alla fall hade jag nog denna gång aldrig kommit på den tanken att blanda mig opp i
