— 172 —
Dina angelägenheter, om jag inte så till sägandes, mycket mot min vilja, det kan jag försäkra, råkat att blifva roten och upphofvet till hela eländet. Och så var inte min mening, min goda Magnus, när Du satt här hos mig i Din nöd, och jag gaf Dig det goda rådet att söka Fabian Skotte på Elfshammar och få hjälp hos honom. Kom ihåg det, min kära måg! Jag gaf Dig inte det rådet, att Du skulle gå till honom och säga: »Här har Du min dotter. Passar hon Dig? Tag henne till Din hustru och bruket med alla dess skulder och trassel på köpet, så är jag hjälpt!» Jag gjorde inte det, Magnus Brandt. Utan jag sade till Dig: sök Fabian Skotte och förmå honom att arrendera Din egendom, då kan Du göra hvar man rätt och behöfver icke frukta, att Ditt folk skall lida nöd och Dina barn en gång komma på bar backe och ligga släkten till last.
Så var min mening, och Du vet det lika väl som jag. Men högmodsdjäfvulen satt i Dig, min gode Magnus, som den Gud hjälpe gör med oss alla, innan lifvets beska lut fått tvätta ur den. Och det rådet smakade Dig kan tänka inte. Samtidigt synes kärleken ha farit i Skotten, så att han, den token, vill gifta sig med en ung flicka, som nu flytt till mig, när hon inte såg sig någon råd att bli honom kvitt.
