— 173 —
Skotten är en gammal narr. Hälsa honom Du det ifrån mig! Bättre tankar hade jag om honom.
Det blir mer och mer, märker jag, som jag nu får tala om för Dig, Magnus. Ty af hvad som händer och sker omkring Dig, ser det ut, som om Du visste mindre än hvad Du borde. Och först och främst bör du då veta, att när jag skref och bad Cecilia komma hit, så var det därför, att flickan först skrifvit till mig och då berättat hela historien. Det var en dryg funderare jag tog mig. Ty den räckte sommaren öfver och in på hösten. Hade det inte varit därför att jag gifvit Dig det förbankade rådet att gå till Fabian Skotte, så hade jag väl ändå inte lagt mig mellan barken och trädet. Ty för sådant får man svida. Men hur det var, så hade jag ju ändå min trasa med på byken, i fall en olycka skulle komma att ske. Och då sade jag till mig själf: det är bäst, Du ser på flickan, Du är ju ändå hennes mormoder, och någon mor har hon aldrig haft, stackarn.
Nu har jag sett på Cecilia, och nu känner jag henne och vet, hvad hon går för. Och det säger jag Dig, Magnus Brandt: det vore synd inför Gud att tvinga den flickan att kasta bort sig. Arbetsam och duglig är hon, ärlig och väluppfostrad, det får jag säga till Din
